Nisse (Nils W NIlsson) jagar på andra marker nu.

För några dagar sedan nåddes vi av ett mycket tråkigt besked, Nisse hade slutligen förlorat kampen mot cancern. Det blev en tung dag och tankarna kretsade kring Monica och Bitte med famlilj. Men under dagen återkom med jämna mellanrum minnesbilder av en mycket god vän i olika situationer och händelser. Några av dom var t.ex. när vi (Barbro och jag) stötte på Nisse för första gången i mitten av sjuttiotalet. Det var på jaktprov i Storlien och vi hade precis skaffat vår första engelsk setter. Vi kände oss ganska bortkomna och la märke till en karl som kändes "hemtam" i miljön. Dessutom verkade han mycket insatt i "vår ras" så vi la namnet på minnet och försökte, när tillfälle gavs, ställa alla frågor som vi inte trodde att vi hade svar på. Det var alltså Nisse vi hade träffat.

Foto: Nisse med Landborgens Capone, Viltungla Filip och Falkhöjdens Bilbo någon gång under mitten av åttiotalet.

Frågorna ställdes så fort det yppades ett tillfälle och svar fick vi. Svaren blev väl inte alltid det vi hoppades på men de var alltid raka och ärliga. Med lite distans till frågeställningarna insåg vi också (oftast) att Nisse hade nog, trots allt, haft rätt. Åren gick och kontakterna ändrades med tiden till att övergå från frågor till samtal och diskussioner vilket också utvecklades till en varm och hjärtlig vänskap.

Naturligtvis var vi fortsättningsvis inte alltid överens i alla olika frågor. T.ex. vem som var bästa hunden (Filip eller Pino) blev vi inte överens om . Så den diskussionen har vi kvar när vi träffas nästa gång i ett annat rike och stämningen kommer att vara lika hjärtlig då som den var när vi diskuterade ämnet vid senaste tillfället.

Det är nog så att de flesta upplevde Nisse som en generös man som man gärna delade med sig av sina starka och tydliga åskter i olika frågor men samtidigt så är nog minnet också att samtalet/mötet präglades av mycket skratt och värme, kort sagt - en trevlig stund med en trevlig karl.

Det går inte att gå förbi alla de engelsk settrar som passerar revy när tankarna kretsar runt Nisse. Den första av Nisses hundar som gav de flesta, som umgicks med Nisse på den tiden, minnen som fortfarande är mycket tydliga. "Nisse och Mojje" blev i begynnelsen ett begrepp som kännetecknades av Nisses "hatkärlek" till vildskinnet Mojje och enbart stor kärlek från omgivningen. Det resluterade i att Mojjes framgångar på jaktprov m.m. gav mycket större ovationer från omgivningen än vad Nisse själv ville tillstå (öven om han innerst inne var jublande glad)! Efter Mojje (Nickel & Dime af Trollbo) har Nisse presenterat hundar som t.ex. Landborgens Capone, Viltungla Filip, Pino, Falcsagans Chabli, Kill Bill (billsammans med Bitte) och Rico. De har levererat championat i olika former och därtill, med flera av ovanstående hundar, vunnit Engelska Setterklubbens segrarklass och även SM vi d olika tillfällen. Fantastiska hundar allihop.

Sedan beskedet om Nisses bortgång kom har jag läst den gripande dikten, som kompletterade budskapet, ett flertal gånger. Den sammanfattar i många avseenden min bild, och förmodligen många andras bild, av Nisse på ett fantastiskt sätt. Vi är väldigt många som kommer att känna stor saknad, nu och framöver, av att Nisse inte finns med oss längre. Att NIsse då skulle säga "gråt inte över att jag gått ut på en längre promenad, minnena finns ju för alltid kvar" är helt logiskt för mig. Jag tror också att han skulle ha kompletterat med "Stanna inte upp, gå vidare. Det finns fortfarande många skratt och många engelska settrar att uppleva. Våra gemensamma minnen försvinner inte ändå".

Vila i frid

Svenska Setterklubben för Engelsk Setter

g.m Leif Berglund.